Vardag igen då…
… i alla fall för maken. Jag har ju som bekant inget jobb eller något annat ännu 
MEN, vi (jag) har dock beslutat att vi (vi!) ska skärpa till oss igen nu när det blir lite mer rutin i vardagen så att säga. Bättre kost igen, och att försöka röra oss mer. Jag har föreslagit tallriksmodellen, för jag tror verkligen på den, och den är förhållandevis lätt att tillämpa. Dock förklarade min kära make att han då skulle behöva större tallrik, om halva skulle vara bara med sallad. Att jag då försökte förklara att det liksom är tanken, att man ska minska på den vanliga maten något och dryga ut med grönt och fibrer för att bli mätt på det istället gick inte riktigt hem…
Jag har lovat min make och mig själv: inget godis innan jul!( Han sa att han önskade att han spelat in det, så att han kunde dela det på Facebook… Hmph!)
Fikabröd ibland, men inget ‘okynnesbakande’ av kladdkakor och liknande. Om vi får gäster eller är borta någonstans och de vill bjuda på fika, så givetvis. (Min makes spontana kommentar var ‘det känns som vi kommer hälsa på folk ofta nu då’. )
För min del blir det mina sedvanliga två ‘träningspass’ i veckan, i någon form. Till en början promenader, då jag är rädd att crosstrainern ska ramla ihop i smulor om jag ens funderar på att använda den… För Peter vet jag inte. Vi får se. Det är ju lite upp till honom, och jag tänker inte hunsa honom (allt för mycket 
)
Jag har inte ännu satt upp några speciella veckodagar för när dessa två träningstillfällen ska ske, vilket från början var tanken (så att jag kunde straffas med tvångspromenad dagen efter oavsett väder om jag slackade), vi får se om det någonsin kommer bli två bestämda dagar..
Vi har dessutom ‘dammat av’ vårt Wii, så jag ska testa lite såna skojiga träningsprogram med. De animerade personerna där törs i alla fall hunsa med mig, något ingen person i min omgivning (eller i sjukvården, trots att jag faktiskt bett om det.) vill eller verkar klara av…
Den där dietisten jag tjatade mig till för att få lite hjälp och stöd gjorde ju i stort sett inget. Att få mig att ställa mig på vågen och att fråga hur det gått sedan senast (med svaret ‘inte så bra’ en stor del av gångerna) är inget stöd. Det kan jag göra själv. Det jag behövde var ett ‘schema’ att leva efter, tips på mat och hur jag löser en krånglig vardag, och straff då jag inte följde detta, annat än att gå upp i vikt. Just då med knepiga praktiktider och en skiftarbetande sambo. Att tvingas betala 100 kronor bara för att väga sig och svara på den frågan känns ju t.om värre än att gå till viktväktarna. Där fick man i alla fall ett litet häfte, kanske nån liten sockerfri lättprodukt företag ville vi tjockisar skulle börja köpa, och ett hallelulja-möte där de som det gått bra för (‘trots att jag slarvat’) fick skryta av sig och trycka ner självförtroendet på oss som slitit, men ändå inte gått ner ett gram. Och varje gång även en hel massa reklam för Viktväktarnas egna produkter såklart. Allt förpackat extremt klämkäckt… (Behöver jag säga att VV funkar, men att jag inte gillar det alls?)
Just för stunden känner jag mig halvsliten. Hade svårt att somna igår, bland annat för att sängen var full med småkissar, det var varmt, det var kallt, jag var kissnödig men inte orkade kliva upp, så… det blev rätt sent. Nu sitter jag och försöker motivera mig till det första steget i detta ‘nya’ livet. Att plåga vågen. Att få se hur sommaren egentligen har lagt på en hel drös med siffror på vågens display (för det kan väl aldrig vara kilon på mig efter allt gott jag satt i mig?), för att sedan hoppas att jag kan hålla det jag skrivit ovan, och förhoppningsvis se de siffrorna minska. Helst fort. Och helst att jag denna gången (trehundratolfte gången?) faktiskt ska lyckas fortsätta köra detta även vid ett litet motstånd eller avbrott i det hela med?
Jag hade en liten tanke på att låta denna bloggen bli mitt dåliga samvete. Att skriva ut min progress… Jag tänker dock inte lägga ut någon startvikt eller så. Jag är enorm, det räcker att ni vet det! Vi får se om det blir några framsteg att rapportera framöver.
Vad är då mitt mål med detta (förutom att vågen inte ska behöva skrika längre, och att crosstrainern inte ska ska gå i smulor). Pinnsmal? Nej. Det kommer aldrig att ske. Det är bara inte jag. Mitt mål är varje storlek ned i klädväg. Att någon gång kunna leta kläder på en normal avdelning i klädaffärerna (och då faktiskt handla i alla klädaffärer), och inte bara vara hänvisad till elefantavdelningen med den stora andelen tantkläder. Jag vägrar erkänna att jag börjar klassas i den kategorin. (Även om jag vill minnas att min kusins klasskompis vid ett tillfälle klassade mig som tant redan när jag var 16, och han vid det laget var ett år äldre…) Våga vägra paljetter, muddar, fickor på kostiga ställen, tampar på lika konstiga ställen, och liknande. Det stör mig att det ens finns en elefantavdelning. Alla kläder borde göras i alla storlekar och vara överallt i butikerna tillsammans med de andra kläderna. Punkt. Hemskt att behöva säga det, men under tresiffrigt är det primära målet, och det är låååångt bort (kan jag säga utan att behöva plåga någon utrustning alls).
Jösses. Detta blev en ‘wall of text’.
Så… nu startar det. Hör ni ett plågat skri från trakterna kring Essunga station, oroa er inte. Det är bara min våg…
Blev erbjuden en ny cola, men jag avböjde